Oj vad skönt att få vara hemma, sitta i sin egen soffa och bara slappa!
Har varit en hämdelsrik men samtidigt urtråkig vecka!
Allt började väl egentligen förra freedagen när jag upptäckte en liten finne på magen av alla ställen. Gör väl som man gör med finnar, dvs tryckte till och tänkte sedan inte så mycket på det.
Natten till söndagen fick jag hög feber och frossa och tänkte att jag höll på att bli förkyld.
På söndagkvällen såg jag dock att området runt där finnen satt inte såg så snyggt ut, rött och stenhårt.
På måndagen såg det ännu värre ut och jag hade nu så hög feber att jag inte tog mej ur sängen för egen maskin.
Blev ett besök på jourcentralen på kvällen i hopp om att de skulle öppna upp så att det som inte skulle vara runt bölden fick möjlighet att komma ut. Farbror doktorn där ville dock inte befatta sig med sådant, sa att det var rosfber och skickade hem mej med ett recept på Kåvepenin.
Under tisdagen blev det ju inte bättre precis, nu började hela magen bli illröd med inslag av blått, och natten blev en mardröm så det var ju bara att åka till akuten på onsdagmorgonen.
När vi kom till akuten gick allt väldigt fort, doktorer hit och dit, skalpell, smärta, mängder med provtagning, och till slut hamnade jag inlagd på infektion med en dunderdos antibiotika i blodet.
På infektion fick jag sedan tillbringa tiden ända fram till igår eftermiddag!
Teorin är att jag fått in streptokocker i såret via dagis där det härjar sådana baciller.
Att ligga på sjukhus får en verkligen att hinna tänka på en massa. Personalen var helt underbar och tog hand om mej på bästa sätt men man kan ju verkligen säga att man kände sig ensam där man låg, även att jag var i det skick att man inte orkade med längre sociala stunder. Som vårdpersonal får man också en helt annan förståelse för de pt jag själv träffar på i mitt jobb när man hamnar i patientkläder. Frustrationen över denna väntan, inga besked, hänvisningar till att doktorn kommer snart osv. När man ligger där som pt så är det de små detaljerna som kanske är det enda som händer den dagen och tiden går väääldigt långsamt. För personalen är det ju fullt upp, de ska hjälpa alla pt, serva doktorn, springer hit och dit och har svårt att få tiden att räcka till..
En nyttig erfarenhet fick jag med mej där faktiskt!
Har ni sovit på sjukhus nångång? En upplevelse i sig kan man ju sammanfatta det.
Inte nog med att sängarna är det mest obekväma man kan tänka sig, med EN liten platt kudde (jag som är van vid 3 st fluffiga kuddar) Jag hade dessutom fått en av de få gamla sängarna de hade kvar på infektionskliniken, med manuell höj- och sänkfunktion för huvudändan. Många av de andra hade en dosa där man själv kunde höja och sänka fick jag berättat för mej.. Detta gjorde ju att, eftersom jag tyckte att personalen hade lite viktigare uppgifter att göra än att höja under huvudet på mej, jag ett antal gånger per natt fick kravla mej ur sängen för att ändra läget. Smärta!!
Ljuden på sjukhus är ju oxå en grej som gör att sömnen inte har helt lätt att infinna sig. Gubben eller gumman i rummet bredvid hade dessutom bestämt sig för att sätta rekord i antal gånger man kunde dunka in sängen i väggen med all kraft, så det var ju också ett litet störmoment om man säger.
Längtan efter familjen var nog dock det största sömnstörningsmomenten!!
Personalen som kom in för att ge mej antibiotika, smärtstillande och ta kontroller. Jag beundrar er måste jag säga, alltid ett vänligt leende trots den sena timmen och så lugna trots att flera av de andra pt ringde på klockan.
Hur som helst, igår fick jag äntligen komma hem till min underbara familj igen!!
På bättringsvägen är jag, även om det är en bra bit kvar.
Antibiotika, dagliga omläggningar och återhämtning i lugn takt står på agendan.
sens moral: Kläm aldrig en finne!!
Vädret ute är ju underbart, så även om orken inte är så kartig och man inte ska vara i solen med antibiotika så kan man kanske gå ut och andas lite vårluft iallafall.
Må så gott! kram från sjukstugan
